Reflektion

Jag kom och tänka på en ganska skrämmande sak som hände när jag var gravid med W i vecka 17-18 nånting.
Hade hälsat på morföräldrarna som då båda var i livet( min älskade morfar gick bort 12/12-11, 4 dagar efter sin 90-års dag) och var påväg hem. Kom körande i min lilla blå Renault som jag då hade och vovven sittandes i baksätet.

När vi om fram till en ganska stor korsning, som är under en stor led, fick vi rött. Hade en bil framför mig minns jag. Vi fick grönt, 1:a bilen körde och jag hann komma ut mitt i korsningen när jag hörde smällen..BANG!
Fattade först inte alls vad som hänt tills jag vred på huvudet och såg fronten på den andra bilen som var i sidan på min bil!! Får ögonkontakt med föraren som lägger i backen och kör!?
Jag hinner tänka att han säkert bara skall flytta sig eftersom han stod illa till men när jag märker att dom fortsätter köra fattar jag ingenting..

Hur som helst jag vart jätte chockad, springer ur bilen och kollar skadorna lite snabbt(på bilen). Har sinnesnärvaro att köra undan bilen så jag inte ska vara i vägen och kollar sedan hur min lilla vovve mår.
DÅ kom chocken.. Tårarna strömmade ner och jag kunde knappt prata.
Ringde 112 och förklarade läget, dom skickade ambulans och polis på en gång och jag satt bara där och grät..
Gulliga människor i bilen bakom kom ut och höll mig sällskap och då kom jag på att jag fortfarande inte ringt min sambo. De hade ju gått så snabbt allting.

Stackars sambon fick nästan hjärtsnurp. Gravid flickvän ringer och berättar att jag varit med i en bilolycka, "allt är ok", men bilen är repig och jag har lite ont i magen och ryggen. Bebisen!! Nu får både han och jag panik men ungefär då kommer ambulans och min sambo har redan hunnit sätta sig i bilen och är påväg.
Jag minns inte så mycket mer, de var ganska rörigt. Jag fick iaf åka med till sjukhus där dom kollade mina ryggsmärtor. Hur lilla vovvsingen kom hem minns jag inte men sambon var med hela vägen och vovven hemma så på nåt sett löste de sig ;)
 Magen var de ingen som gjorde nåt med då dom sa att OM de skulle vara så oturligt att man höll på att få ett missfall(pga både tryck från bältet och chocken) fanns de ingenting man kunde göra. De var isf redan igång.

Jag kom hem på kvällen efter en lång dag på sjukhus och den natten sov vi närmare varann än vad jag och min sambo gjort på 5 år.
Nu gick allt bra, dom som körde på mig satt i en stulen bil OCH körde mot rött. Och jag klarade mig med lite små blessyrer bara. Viktigaste var ju att magen mådde bra och de gjorde den för 20 veckor senare föddes vårat mirakel =)
Men tänk OM... Tänk om nåt hade hänt?...
Hemska tanke men ibland ska man minnas vilken tur man har. När livet känns trist och enformigt så ska man vara tacksam att man finns här :)