Ambulans till Näl

Så fort saker kan ändras. Vi hade en ljuvlig kväll uppe i Ödeborg med våra goda vänner Agneta och Claes. Agnetas dotter Anna ska åka till Thailand så vi skulle ses och grilla hos dom plus umgås lite med Anna innan hon åker :-)

Wilma somnade vid 19, sov lite oroligt men somnade till ordentligt vid 20. Kvällen var jätte härlig och efter vi grillat klart satt vi kvar ute och tjötade.

Jag drack en-två cider och D tog en kall öl.
Plötsligt när delar av sällskapet som var där skulle gå hemåt ropar dom att Wilma gråter. Ja hade tittat till henne ett par min innan och då sov hon gott. Nu var hon snorig i hela ansiktet, hostade och på hostans skällande sätt kände jag igen de- krupp!
Fan.. Ut i friska luften med W på armen, detta brukar hjälpa, men när jag ser att hon fortfarande kämpar med andan och är nu liite blåaktig på kinderna blev ja jätte orolig. Ringde 1177 och när dom hörde lillan i bakgrunden ville dom jag skulle ringa 112 eftersom hon fortfarande var så tät.

Vid detta laget blev jag lite rädd.. Dock var Wilma mycket lugnare nu men minuterna tills ambulansen kom kändes väldigt långa..
I ambulansen fick hon mediciner och inhalera adrenalin som är luftrörsvidgande.

Hon var inte jätte impad av varken resan eller den super gulliga sjukskötaren som by the way var så stöttande och lugnande! Vilken klippa!
Väl framme på akuten fick vi träffa läkare efter en kortare väntan.
Dom konstaterade bara det vi visste, falsk krupp pga förkylningen som var på G så efter lite mera mediciner och inhalationer fick vi äntligen åka hem. Då va kl 02.10... Gäsp!

W sov som en stock i bilen hem, ja med nästan. Som tur var kunde Claes hämta oss så vi slapp taxi. Super tack Classe<3 Neta hade gjort en smörgås och efter denna stupade vi i säng..

Hela dagen idag har varit konstig, hon vaknade 10.30 efter lite välling vid 07 men trots en del sömn har W varit jätte gnällig och urform. Tydligen efter kortison kan man känna sig pirrig i kroppen och lätt irriterad. Stackars liten.. Inte lätt när man inte kan tala om vad som känns fel.
Nu är vi hemma och mitt hjärtegryn kom i säng i tid och nu hoppas vi på en lugn natt. Nu är vi ju hemma och har nära till sjukhuset OM det skulle behövas vilket känns skönt.
Så nu tackar jag för mig och gör min dotter sällskap i sovrummet. Natti natti!

(den söta nallen Wimsan fick i ambulansen)